You are not logged in
Log in
Sign up
Welcome
My name is Pernilla and I started this site.
This site was created using MyHeritage.com. This is a great system that allows anyone like you and me to create a private site for their family, build their family tree and share family photos. If you have any comments or feedback about this site, please click here to contact me.
Our family tree is posted online on this site! There are 2730 names in our family site.
The site was last updated on Dec 19 2014, and it currently has 55 registered member(s). If you wish to become a member too, please click here.   Enjoy!

Go to family tree
Family news
Today
A site member joined another family site: Wernqvist Web Site
Yesterday
A site member joined another family site: mattsson Web Site
A site member joined another family site: Webseite der Familie STARK - Österreich-Wien
A site member joined another family site: tuomola Web Site
A site member joined another family site: Persen Web Site
A site member joined another family site: hansen Web Site
A site member published a new version of the Tunlind Family Tree family tree from the Family Tree Builder
A site member updated the details of Lisa Greta Helin (born Stridsman) , Johan Helin and Johan Petter Helin in family tree Tunlind Family Tree
A site member added Lisa Greta Helin (born Stridsman) and Johan Helin to family tree: Tunlind Family Tree
Dec 17, 2014
A site member joined another family site: Solyom Web Site
Dec 16, 2014
A site member joined another family site: Lindkvist Web Site
Dec 15, 2014
A site member joined another family site: Marie Louise Web Site
A site member joined another family site: Lundén Web Site
Dec 05, 2014
A site member joined another family site: Hume Family Tree Web Site
Dec 04, 2014
A site member joined another family site: Raymond/Larson Web Site
Nov 03, 2014
A site member updated the details of <Private> Nilsson , <Private> Helin , <Private> Helin and <Private> Helin in family tree Tunlind Family Tree
A site member added <Private> Nilsson , <Private> Helin , <Private> Helin , Unknown Helin and 1 other people to family tree: Tunlind Family Tree
News articles
Genealogy:Släktforskning i Tornedalen 1700-talet; register
Posted by: Pernilla on Apr 6 2014 06:00
http://www.phelle.se
0 Comments|1 View|View full article
Genealogy:Vigselregister Övertorneå
Posted by: Pernilla on Apr 6 2014 05:23
http://www.phelle.se/dok/overtorneavigselbok.htm
0 Comments|1 View|View full article
Family stories:Klubbekriget- Mats Larsson Pynnoi Mämmi flydde mellan Savolax och Turtola pga detta krig
Posted by: Pernilla on Feb 7 2013 14:25

Källa: http://www3.kokkola.fi/historia/nuijasota/innehallsforteckning.htm

Klubbekriget -
en folkresning
för fyra sekler sedan


Den 25 november, S:ta Katarinas dag, år 1596 inleddes det händelseförlopp som utvecklades till vårt lands största och Nordens sista betydande bondeuppror, klubbekriget. Bönderna som församlats till Storkyro kyrka för att fira S:ta Katarinas dag beslutade då, efter att deras representanter återvänt från Sverige, att vägra prestera borgläger, d.v.s. att inkvartera och underhålla krigsfolket. De församlade var även redo att med vapen i hand försvara det fattade beslutet. En sammanstötning mellan soldater och bönder samma dag ledde till en folkresning som varade i tre månader.

Upprorsrörelsen spred sig över hela det finska Sydösterbotten och till några socknar i landskapets mellersta delar. Nästan hela Savolax anslöt sig till resningen liksom även de norra delarna av Övre Satakunda och Tavastland. Med storbonden och landsköpmannen Jaakko Ilkka från Ilmola som sin ledare, tågade bönderna in i Övre Satakunda, nuvarande Birkaland. Vid Nokia utkämpade bondehären den sista december 1596 ett avgörande slag mot marsken Klas Flemings trupper. Drabbningen slutade i nederlag för bönderna, vilka skingrades. Sedan kom turen till de upproriska i Tavastland och Savolax. De blev besegrade och därefter nedmejade vid Nyystölä i Padasjoki den 14 januari 1597 och vid prästgården i S:t Michel den 23 januari 1597.

Efter nederlaget utsattes de upproriska områdena enligt allmän europeisk kutym för skoningslös plundring. När motståndet i Savolax ännu höll på att nedkämpas, reste sig dock bönderna i norra Österbotten mot Klas Flemings styre. Österbottningarnas andra uppror spred sig i norr ända till Kemi socken och fick anslutning i största delen av Sydösterbotten. Vid Santavuori i Ilmola socken ägde den slutgiltiga drabbningen mellan bondehären och Klas Flemings styrkor rum den 24 februari 1597. Slaget slutade i fullständig nederlag för bönderna, varefter de södra och mellersta delarna av Österbotten låg öppna för segrarnas plundring. I det tre månader långa upproret miste inemot 3 000 man livet, motsvarande halvannan procent av den dåtida befolkningen inom Finlands nuvarande gränser. Samma procentuella andel av befolkningen i dagens Finland skulle bli 75 000 människor.

Klubbekirget var det sista och mest omfattande av de bondeoroligheter, som bördorna under det långvariga kriget mot Ryssland gav upphov till. Sammanstötningar förekom även i Österbotten och i det inre av Finland redan före klubbekriget. Vid årsskiftet 1595/96 blossade väpnade konflikter upp i de svenskspråkiga delarna av Sydösterbotten samt i Rautalampi. Ett gemensamt drag för bondeoroligheterna mot slutet av 1500-talet var att de blossade upp på orter som blivit betungade med borgläger.

Albert Edelfelt: Den brända byn, 1879

Klubbekriget bröt ut i en trakt, som saknade gammal adelsbosättning och där borglägerstungan länge förblev relativt lindrig. Upproret ägde rum vid en tidpunkt, då kriget mot Ryssland var slut efter freden i Teusina i maj 1595. Freden ledde dock inte till några lättnader för österbottningarna, eftersom trupper alltjämt hölls förlagda i borgläger. Bonderesningen i Österbotten påverkades även av det stöd som gavs av hertig Karl samt av hans propaganda. En brytning hade ägt rum i relationerna mellan hertigen och konung Sigismund, som i Finland företräddes av den maktfullkomlige marsken och ståthållaren Klas Fleming.

Klubbekriget utgör en fas i den interna maktkampen mellan medlemmar av Vasadynastin om herraväldet i det svenska riket. Efter kung Johan III:s död 1592 var hans son Sigismund, som samtidigt satt på tronen i både Sverige och Polen, samt kungens farbror hertig Karl de ledande aktörerna i denna maktkamp. Det var hertig Karl som slutligen utgick med segern. Därmed stod de österbottniska bönderna i den slutliga uppgörelsen i segrarnas led, medan deras motståndare hörde till förlorarna. Klas Fleming, som underkuvat bönderna, hann dock avlida innan det system som han upprätthållit i Finland bröt samma.

0 Comments|3 Views|View full article
Genealogy:Hur det var att leva i Luleå Lappmark
Posted by: Pernilla on Jan 17 2013 04:45

Bifogad länk till en avhandling om bla Clemetsson.

0 Comments|2 Views|View full article
Family stories:Bure-genealogin – tillkomst och tillförlitlighet
Posted by: Pernilla on Dec 30 2012 10:31

Källa:

http://www.genealogi.se/bure.htm

Bure-genealogin

– tillkomst och tillförlitlighet

The Bure genealogy – its origin and credibility – In English, please!

Detta är sammanfattningen av Urban Sikeborgs artikel ”Johan Bures släktbok – tillkomst och tillförlitlighet”, tryckt i Släktforskarnas årsbok 1996, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Den som härstammar från Bure-ätten bör givetvis inte nöja sig med denna sammanfattning utan läsa hela Sikeborgs artikel.

Få svenska släktutredningar har fått så mycket uppmärksamhet som Bure-genealogin, som sammanställdes av Johan Bure (1568-1652) omkring 1600-1612 och där säkert hundratusentals nu levande svenskar kan finna en del av sina förfäder. Denna säregna och detaljerade släktutredning leder i sin mest utbroderade version tillbaka till en viss Tord i Byr, som ska ha levat på 900-talet. De två mest välkända och prominenta medlemmarna av släkten är dock Fale hin gamle och Fale hin unge, som ska ha spelat en avgörande roll i svensk politik på 1100- och 1200-talen. Men, som Urban Sikeborg visar: det finns ingen anledning att tro att någon av dessa personer verkligen tillhört släkten.

Johan Bure [JB] var ett barn av sin tid. Den historiska metodik han använde sig av för att införliva Fale hin unge i Buregenealogien hade auktoriserats av Johannes Magnus, vars märkliga verk om Sveriges historia – i vilket han bland annat leder svearnas och götarnas kungalängd ända tillbaka till Magog, sonson till den bibliske Noa – ännu på JB:s tid kunde ses som ett föredömligt exempel på historieskrivning. Med en sådan metodik, där romantiska spekulationer spelade en viktig roll, kunde JB i runstensgestalter igenkänna anfäder och utifrån ortnamn återskapa släktens historia. Denna okritiska hållning speglas öppet i den fantasifulla inledningen till släktboken. Själva genealogien karakteriseras emellertid av en förvånansvärt kritisk och försiktig hållning. JB:s anförvanter, vare de tjänstehjon, bönder eller biskopar, antecknas samvetsgrant, för att inte säga kärleksfullt i släktboken, och stor möda görs för att samla in så många uppgifter som möjligt om släktingar spridda runt om i riket. Vid upprättandet av släktöversikterna har JB:s roll uppenbarligen varit den omsorgsfulle nedtecknarens och sammanställarens, till skillnad från den inledande redogörelsen, där han uppträder som självständig och självsvåldig författare.

Buregenealogien upptar norrländsk allmoge och prästerskap (däribland tre ärkebiskopar med Burehärstamning) i en omfattning utan samtida motstycke i Sverige. Detta gör JB:s släktbok till ett unikt genealogiskt verk av näst intill episk bredd i en tid helt dominerad av furstliga och adliga genealogier. Eftersom den så kallade Bureätten har blivit ett begrepp som få bland svenska släktforskare, kunde man förledas att tro, att just de framträdande allmogegenealogierna skulle stå i fokus när Buregenealogien diskuteras. Ändock är det fortfarande de äldsta leden och dess legendariska material som drar till sig de flestas intresse, trots att det vid det här laget borde stå klart för envar att släktforskare där har mycket, mycket lite att hämta.

Jag har med denna studie velat visa att Fale hin gamle och hin unge inte ingått i den ursprungliga släkttraditionen inom Bureätten, att Fale hin unges upptagande som släktmedlem skett på försiktigt uttryckt ohållbara grunder av JB, och att den äldre Fale för sin del tycks ha uppstått till följd av ett missförstånd bland svenska historiker efter JB:s död (för övrigt försökte inte ens JB överbrygga gapet mellan Fale hin unge och de tidigaste runstensmedlemmarna). JB:s med honom befryndade sagesmän kände inte till någon släktmedlem äldre än Härse, som jag därför ser som Buretraditionens egentlige stamfader.

Fale hin unge och Fale hin gamle hör lika lite som Tor och Oden hemma i någon seriös släkttavla. Och eftersom Fale hin unge inte på något sätt kunnat knytas till den ursprungliga Buretraditionen, faller med nödvändighet också dennes historiske motsvarighet, Farthæghn Unge, bort ur Buregenealogien.

Det ligger i sakens natur att det inte går att sätta en genomgående gräns för vilka generationer som är historiska och vilka som är apokryfiska, vilka uppgifter som är korrekta eller vilka som är felaktiga. Ändå menar jag att släktbokens uppgifter berättigar till en viktig slutsats:

Släktboken koncentrerar sig på Anders Olofssons i Bure avkomlingar. På JB:s tid levde enligt släktboken ännu ättlingar i tredje och fjärde led till samtliga av dennes sex barn; av dessa avkomlingar synes JB ha besökt åtskilliga, med tanke på de detaljerade släkttavlorna över Anders Olofssons barn. Skriftliga belägg finns endast för Jakob Anderssons familj och de angivna sagesmännen härstammar flertalet (åtminstone åtta stycken) från Jakob Andersson. Den noggrant redovisade oenigheten om huruvida Anders Olofsson egentligen hade fyra eller fem barn visar att man bland ättlingarna hade en ingående kännedom om dennes släktskapsförhållanden. Bygdén ville i Anders Jakobsson i Bure 1507 se släktens äldste kände medlem, sannolikt eftersom han inte tycks ha tillerkänt släktbokens traditionsuppgifter något större värde. I beaktande av de ingående och tydligen i allt väsentligt samstämmiga uppgifter som JB:s sagesmän, sins emellan relativt avlägset besläktade, lämnat om Jakob Anderssons familj, anser jag dock att denne Anders Olofsson, med vederbörlig reservation, bör ses som den äldste kände medlemmen av Bureätten. Det är givet att jag därmed inte menar att alla de uppgifter som lämnas om dennes avkomlingar i Buregenealogien skulle vara fullständiga eller korrekta.

Jag vill också framhålla släktbokens unika genealogier för 1500-tal och tidigt 1600-tal, vilka på grund av sin upphovsmans okritiska handlag med de äldsta leden inte kommit att uppmärksammas efter förtjänst. Även om det skrivits en hel del om denna Bureätt, har mycket litet gjorts för att värdera krönikans uppgifter för denna tid. Ett lysande undantag är Carl Henrik Carlssons studie om två släkter Burman, där släktbokens uppgifter rörande dessa familjer i konfrontation med samtida källmaterial visat sig hålla mycket väl, i den mån källmaterialet tillåtit en verifiering. Ingen av de uppgifter som JB ger om dessa har kunnat beläggas som felaktig (förutom ett avskriftsfel i X37 och Genealogica 53). Felaktiga har dock i flera fall varit de upplysningar som bestås i Nils Burmans släktbok om samma personer. I den mån jag själv haft anledning att använda JB:s släktbok har jag inte kunnat undgå att imponerats av korrektheten i de detaljerade uppgifter JB ger om släktmedlemmar spridda över landet på 1500-talet. Över huvud förefaller JB:s släktbok vara ett underskattat dokument, när det gäller 1500-talsgenealogi.

JB:s grundlighet och samvetsgranna nedtecknande av sina sagesmäns släktskapsuppgifter, med detaljerade familjeuppgifter för allmoge och prästerskap, gör släktboken till ett värdefullt referensmaterial även för andra historiska discipliner, däribland för undersökningar om namnuppkallelse, migration, antal barn, skatteregistrering och hemmansklyvningar, för att nämna några.

Det är min förhoppning att en källkritisk utgåva med kommentarer av de genealogiska partierna av JB:s släktbok så småningom skall komma till stånd, befriad från senare tendentiösa tillägg och medvetna förvanskningar. Jag tror att detta skulle bidra till att återställa den ursprungliga Buregenealogiens status som ett av Vasatidens märkligaste släkthistoriska verk.

0 Comments|2 Views|View full article
Family stories:Antti keksi
Posted by: Pernilla on Dec 15 2012 15:02

http://heleona.blogspot.se/2008/06/antti-keksi_19.html

Antti Mikkelinpoika Keksi, Anders Mickelsson Keksi, (o. 1622-1705) den första kända finska allmogeskalden. Han använde samma versmått som i Kalavala, runometer, som funnits i finsk folktradition sedan urminnes tider. (Det finska ordet runo betyder dikt.) Melodin och rytmen gjorde ju att dikterna bevarades, trots att de var oskrivna. Två av Keksis kväden nedtecknades sedan, i slutet av 1700-talet: Det humoristiska om islossningen 1677, och det satiriska om prästenNicolaus Nicolai Ulopolitanus, kyrkoherde i Övertorneå från 1641 till 1676.
Texten på stenen är tagen ur kvädet om islossningen. På andra sidan om stenen finns översättningen till svenska: "Men jag Keksi ser från kullen, blickar ned från branta backen, Torakankorvas trygga fäste"En engelsk översättning finns på informationsskylten vid sidan om stenen.
Stenen restes av Övertorneå hembygds- och turistförening 1955, efter ett förarbete av bland andra Emil Grym, ordföranden i föreningen. Som ytterligare kuriosa kan jag säga att det var min farfar som körde stenen från tillverkningen i Piteå till Korva.
Erik Wahlbergs bok om "bondeskalden Antti Keksi" utgiven som nummer 45 i Tornedalica-serien är en mycket användbar bok. I den finns mycket.


Har man rötter i Tornedalen är chansen mycket stor att man hittar Keksi bland sina förfäder. Går man tio led tillbaka finns ju 2 upphöjt till 10 dividerat med 2 möjligheter att hitta en särskild person. 512 alltså. Går man 11 led tillbaka finns 1024 möjligheter. Dessutom är barnafödandet per familj högt.
Antti Keksi är bland annat min:
Morfars mormors farfars morfars morfar
Han är också min:
Farmors farsmors farfars morfars morfar
Och min:
Farmors mormors mormors farmors farmors far
Dessa tre grenar är alla ur Keksis dotter Cecilia. Cecilia var gift på Korvola hemman i Kuivakangas med bonden Johan Staffansson.
Keksistenen ligger på en kulle precis vid Hietalas handelsträdgård. Man kan knalla upp till kullen, se ut över älven, och tänka på att det är samma utsikt som Keksi hade. Utsikten är vacker därifrån. När man är nöjd kan man gå ner till handelsträdgården och köpa gurkor och tomater, färska kryddor, blommor eller plantor. Korva är värt ett besök!
0 Comments|%1 Views|View full article
Family stories:Antti Keksi-poet
Posted by: Pernilla on Dec 15 2012 14:55

http://www.norrbottensforfattare.se/indexForfattare.php?xnr=4c08e0722a064

Antti Keksi

Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov

Fotograf: Elina Kauppila | se större
Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993):

Vem var Antti Keksi? I Tornedalen vet man. Där har hans dikter lästs och sjungits i generationer. Men för det stora flertalet människor har 1600-talsskalden Anders Mickelsson Keksi förblivit okänd, liksom det mäktiga kväde han diktade om islossningen i Torne älv 1677.

Dikten hölls muntligt vid liv i flera generationer innan den slutligen upptecknades i mitten av 1700-talet. Keksis språk var tornedalsfinska och bäst klingar nog Kalevalaversen i original. Men för oss som inte behärskar språket finns en bra tolkning till svenska av Björn Collinder. Slående är diktens oerhörda friskhet, bevarad genom mer än trehundra år:

Skaparen har sänt oss sommar,
Herren hugnar oss med blida,
men Maria bringar barmark,
för ett flöde ifrån fjällen,
tar det ut i Torneälven.

Floden flyttar Simus holme,
dräper också Juusos oxe
tar en lägda i Lovikka,
gör Pajala ett ofog,
ger ett skär och tar en lägda,
stjälper skäret över ängen.

I vår tid förmedlar TV-bilderna dramatiken när isarna går. Älvarna svämmar över sina bräddar och far härjande fram med bebyggelse och människor. Men Keksis ”kamera” var knappast ett sämre verktyg än den moderna teknikens. Skickligt riktar han in den på den ena platsen efter den andra som den rasande flodvågen passerar på sin väg mot havet. Vi gör blixtvisiter i byar med klingande namn som Haapakylä, Kuivakangas, Särkijärvi, Käyräsvuopio. Har och var hörs gny och klagan över det ofattbara förstörelseverk, den syndaflod, som Herren har skickat ut över människorna.

Men Keksi är ingen undergångsskildrare, utan en humorist med skarp blick för tillvarons absurditeter. Vi kan alla känna igen oss. Det är i nödens stund vi prövas och blottar våra svagheter. Här finns dock inte utrymme för någon sentimentalitet. Det är roa oss han vill och de flesta medel är tillåtna. Det finns knappast någon situation som det inte går att utvinna en komisk poäng ur. Människan är så här, tycks han mena, förvisso ömkansvärd, men ofta just komisk och väl värd att skrattas åt:

Luttu gjorde fromma löften
Immo flinar i sitt fönster
Joonas tog med fart till fötter…

Rikemannen Momma och prästen Sirma får se stora delar av sina förmögenheter förödda av floden, i Juoksenki får bonden Juntti rädda sig upp i ett träd, där han i förkrosselse vänder sig till Gud och ”andaktsfullt lovar offra, att ge kyrkan sköna skänker om blott Herren hjälper honom att han hittar hemmet åter”.

Keksi skojar med allsköns skröpligheter hos människor han tycks ha studerat både utan och innan. När den väl uppblötta säden samlas på stranden blir den till malt och det bryggs öl. Snart är bonden Matti Håhl på fyllan, blir kännare på brygder och ser ett ”Kaanan i Karungi, ännu bättre brygd än Tyskland”, Han håller tal till sina söner och prisar ölets godhet:

Gode Maunu Martinpoika
potentat i Norra Botten!
Skönja sjön i Karunki,
där finns överflöd av ölbrygd,
bortom livliga Liakka,
invid Niskakoskis eda.

Fyllan tilltar, orden börjar tryta och han famlar efter lapskan: ”Jukest taal tjatsekortnet, juste vuolak sjattai puurist” (Ung. Sup nu av vattukornet som det blev gott öl av).Trots förödelsen kan man här och var trösta sig med något som floden fraktar med sig. Drivande hus och lador ger ved och gärdsgårdsvirke. Där vattnet grävt sig fram i nya fåror kan man på sina ställen fånga fisk i massor:

Där ficks fisk, som färsk förtärdes;
skäggen skeno skönt av fiskflott

Keksi har lämnat också ett annat kväde efter sig, något kortare till omfånget. Det är satiren om prosten Nikolaus, i verkligheten en kyrkoherde i Övertorneå församling. Om man ska tro Keksis dikt var Nikolaus inte en av de mera lysande inom sitt ämbete. Han läste uselt ur postillan och kunde än mindre få ihop en predikan. Dikten handlar om ett spratt som socknens ungar spelar den arme prästen. Utan att han märker det tar de sig in i prästgården där de plockar fram bibel, postilla, psalmbok och river sidorna ur dem. När han sedan står där i predikstolen och ska börja dagens mässa är tystnaden den enda han har att bjuda sin församling: ”Spillda blev de bästa ordspråk, morgonmässan helt vi miste, helga mannens levnadssaga helt och hållet blivit borta”, konstaterar Keksi:

Suckarna i kyrkan sorla,
gamlas ögon tårar flöda,
gummor gråta ganska gruvligt,
uti smyg de unga smila…

Med sina två kväden har Keksi gett oss en av de mest levande skildringar vi har av människa och vardag i ett förflutet Norrbotten. Vi stiger direkt ner i en annan tid och tar del av ett färgsprakande folkliv som det gestaltade sig i Tornedalen för över trehundra år sedan. Det kulturhistoriska värdet i dikterna blir därmed avsevärt. Med sin fantasi och gestaltningsförmåga överbryggar han tidsavståndet och gör oss delaktiga i något som vi annars får försöka läsa oss till mellan raderna i knastertorra arkivhandlingar.

Om människan Antti Keksi vet vi inte mycket. Tornedalsforskaren och språkmannen Erik Wahlberg har kartlagt det som kartläggas går av hans liv. Vi vet att han föddes 1622 i Övertorneå, att han var boden och indelt soldat, gift, fick fyra barn, varav ett av dem var ”dumbe och förlammat” (dövstum och förlamad). Sonen Anders var en av de många tornedalsynglingar som fick ge sina liv i Sveriges krig mot Danmark. 1705 dog Keksi, vid 83 års ålder.

”Feria 2 Juul efter Anders Mickelsson Keksi Testam allenast 15 öre” kan vi läsa i kyrkoräkenskaperna efter honom. ”Allenast 15 öre” kunde också ha varit allt han lämnat efter sig, om inte en muntlig tradition hade räddat ett par märkliga dikter från glömskan.

0 Comments|2 Views|View full article
Family stories:Birkarlarnas historia
Posted by: Pernilla on Dec 15 2012 13:10

Birkarlarna

Av Johan Nordlander

Ur ”Lappland: det stora svenska framtidslandet: en skildring i ord och bild av dess folk”.

C.A.V. Lundholm 1908

Excerpt med kommentar av Sten Rigedahl

Det svenska birkarleväsendet har en upprinnelse före den skrivna historien. Vår skriftliga historieskrivning är mycket torftig evad gäller medeltidens händelser, som rör Norrland. Birkarlesystemet är verkligen inget undantag. Förmodligen var den förste svenske kung, som intresserade sig för lapparnas område Birger Jarls son Magnus, kallad Ladulås. Kungamakten hade dock inga möjligheter att från centralt håll skaffa sig den eftersträvade kontrollen över lapparna och landsändans rikedomar, som i dåtiden bestod av skogsvilt, fisk och renar. Dvs. kött, fisk, skinn och hudar. Vi ska kanske här också erinra oss, att man betraktade lapparna i utseende och levnadssätt som ett främmande element. Bönder från Pirkkala (Birkala) by ska ha anammat konungens brev, som utlovade beskattningsrätt och allt laxfiske för den som kunde bemäktiga sig landet mellan ”Norra och Vestra sjön”, dvs. Norra Ishavet och Nord-Atlanten och leverera gråverk till kungen. Den allestädes närvarande fornforskaren Johannes Bureus, Gustaf II Adolfs lärare, antecknade vid sitt besök på Nordkalotten följande sägen. En ”driftig” Pirkkalabonde lade sig i försåt nedgrävd i snön och mördade ett stort antal ”höfdingar” bland lapparna och skaffade sig på så sätt kontroll över området. Efter denne bonde skulle benämningen Birkarlar stamma. Mord på lapparna förekom alldeles säkert både under denna tid och långt senare men namnlikheterna luktar litet väl mycket folketymologi. Birkarlar nämns första gången i ett brev av år 1328, där alla som bosätter sig vid Hälsinglands norra gräns alltså vid Ule älv ska få skattefrihet och handelsrätt med lapparna. Lägg märke till att enligt överenskommelse 1327 mellan Kungen Magnus Eriksson och Nils Farthiegnsson, Peter Ungi, Nils Sparre, ärkebiskopen Olof Björnsson och fogden i Hälsingland Johan Ingimarsson erhöll dessa koncession för kolonialisering av marken mellan Skellefte och Ule älvar. Redan under medeltiden indelades birkarlarna i fyra handelskompanier: Torneå, Luleå, Piteå och Kemi. Direkt under kronan lydde Jämtlands, Ångermanlands (Åsele) lappmark samt Umeå lappmark. Handelsrättigheterna verkar ha gått i arv från far till son men kunde också säljas. Redogörelserna för birkarlarnas verksamhet är under Gustav Vasas och hans söner av rikare slag än tidigare.

De varor som lapparna ville köpa var vadmal, blaggarn, hampa men även gryt- och kittelkoppar, osmundjärn, spik, söm, yxor och livsmedel som kakor, fläsk, ost och smör liksom brännvin var gångbara. Birkarlarna var av olika kaliber och lapparna förde ibland fram klagomål till kungen över hur de blev behandlade av fogdar och birkarlar. Birkarlarnas prissättning av sina varor och de varor som lapparna kunde prestera i gengäld av gråverk, kött och fisk var mycket godtycklig. Det fördärvabringande brännvinet kom att spela en förödande roll för lappsamhällets utarmande. Nils Orauainen var en av dessa hårdföra fogdar, som ådrog sig många klagomål. Hans sålda bröd var små och brännvinet blandat med öl och prissättningen hutlös. Lapparna led nöd och hade svårt att komma ut med sin skatt till Kungl. Maj:t. Handeln kunde drivas var som helst men koncentrerade sig till vissa större orter som Harads, Bredåker, Jokkmokk, Granön utanför Umeå och Björkön utanför Torneå, ”Tornö hampn”, dit köpmän kom ända från Svealand. Byns namn skrevs 1539 Birköö och kan kanske uttydas vara en del av namnet birkarl, dvs. avse en karl, som drev handel på Björkö. I Ångermanland var marknadsplatserna Ramsele och Junsele. Marknadstiderna var Tomas och Valborgsmäss. Lapparna var uttröttade efter långa färder och marknaden inleddes med rätt hejdlösa fester, något som kanske underlättade affärsutbytet för fogdar och birkarlar. Senare förbjöds ungkarlar bland birkarlarna att idka handel på marknaderna och all handel skulle ske dagtid. Detta för att stävja osedlighet av skilda slag. Samefäder kunde exempelvis sälja sina döttrar till birkarlen. Straffet för detta blev nu mistandet av livet för fadern och ”att huvudet skulle slås av” för den andre delinkventen (vad nu detta kunde innebära). Birkarlarnas skatt till kronan ökades 1528 och birkarlarna miste så småningom sin rätt att uppbära kronans skatt. Birkarlarnas hållande av renar hos lapparna kom också att beläggas med tull. Deras taxa till konungen höjdes och dessutom ”rekvirerades ” ibland ”hjälp” till det kungliga hushållet i form av renar, fågel och harar. Mattes Persson Pålach, ”sylte eller hofkock kallad”, vistades själv 1589 i Västerbotten för att skaffa mat till änkedrottningens hushåll. Köttet ”insyltades” och fogden Olof Burman sägs ha levererat hudar och lappskor från de slaktade djuren.

Karl IX hade expansionsplaner och ville flytta ut Sveriges gränser mot Varanger i nordväst och den uråldriga boplatsen Kola längre nordöst ut och rekvirerar 500 skidåkare till uppdraget. Expansionen misslyckades dock men gränserna mot Danmark/Norge och Ryssland var sannerligen en smula flytande. Birkarlar med hjälp av samer kunde stå för rågångarnas markering. Olof Burman omtalar en sådan förrättning i 1597 års räkenskaper. Birkarlarnas politiska betydelse ska inte underskattas, eftersom de under ett par århundranden var den institution, som egentligen uppehöll rikets anspråk på de nordligaste områdena. Ur birkarlarnas led rekvirerades också senare lappfogdarna.

År 1600 har en lista på birkarlar, som faktiskt upptar 41 namn, varav två är änkor, Nils Oravainens och Hans Oravainens. Den förra som hette Lucia hade 16 kor och 4 hästar, den andra änkan hette Anna och hade 15 kor, så de bör ha rett sig. Lasse Hindersson fogde var inte speciellt populär. För år 1585 redovisade han för Torneå och Väsersjölappar men var så hatad att en delegation skickades till kungen för att klaga. Den medförde en fullmakt, ett blankt folioblad, som bara innehöll lapparnas bomärken, tala om en in blanco fullmakt. Karl IX märkte fuller väl att många av birkarlarna alltför ofta och alltför utstuderat använde sin ställning för att suga ut och plåga lapparna, varför han till sist tröttnade och gick ifrån traditionen att utse fogdarna bland birkarlarna. Han skickade istället personer söderifrån, som inte kände till förhållandena alltför väl och till sist satte han holländaren Arent Josting, som inte ens behärskade svenska språket, som fogde över hela Lappland. I brev av den 22 juli 1602 fråntogs birkarlarna rätten till skinnhandel. Deras makt inskränktes alltmer och till sist kom kåren att helt försvinna och gå upp i det borgerskap, som samlades i de nyanlagda städerna. År 1618 tillsades alla resterande birkarlar att flytta in till de stadsprivilegierade tätorterna och 1629 återfinns t.ex. Anders Kråka i Luleå och Nils Årvan (Oravainen) i Tornöstad. Skrået har försvunnit och anpassningen till det ”moderna” samhället är på väg också för de en gång så mäktiga och betydelsefulla birkarlarna.

0 Comments|%1 Views|View full article
Family stories:Ett bröllop, en ring, en kyrka i brand-Antilius Kristiern Jakobsson
Posted by: Pernilla on Dec 2 2012 05:48

Ett bröllop, en ring, en kyrka i brand

Källa Överkalix Del 1 Från stenhacka till järntacka, av Olof Hederyd

OBS! direkt avskrift från boken.

en rättegangsthriIler

Den 24 och 25 februari 1690 firades ett bröllop i Bränna, som kom att få oanade konsekvenser f6r de inblandade. Då vigdes nämligen dottern till kyrkoherde Johannes Halsius, Sophia, med tornehandlaren Christian Antilius. Det var ett stort bröllop, som pågick i två dagar och med gäster från kyrkbyn och från socknen i övrigt men även från grannsocknama. Ifrån Tomeå deltog bl a därvarande kyrkoherdeparet Gabriel Tuderus samt en del inbjuden allmoge.
Under brollopsfestlighetema f6rlorade fru Tuderus en guldring, som kom att spela en stor roll f6r den fortsatta händelseutvecklingen.

Natten efter den andra brollopsdagen, alltså mellan 25 och 26 februari, brann kyrkan ned. Brandorsaken var okänd.
Sockenborna började omedelbart bygga upp en ny kyrka. Den 3 mars lades grunden till den och redan den 26 april stod kyrkan färdig. Resultatet var en oansenlig byggnad med spetsigt Spåntak samt tre väderflaggor av jäm. Den 19 oktober samma år invigdes denna nya gudstjänstlokal, som hade vitlimmade väggar samt ett vapenhus med ingång på ena gaveln. Fönstren bestod av sju lufter med smårutor, medan sakristians fönster var försett med järngaller. I den frostfria källaren f6rvarades nattvardsvinet.
Hur ense man än synes ha varit om kyrkobyggningen, är det sannolikt att det f6rekom olika åsikter om korets storlek. Om detta föranlett far och son Ha1sius att skriva till landshövdingen är vanskligt att säga, men då de båda prästernna 20 mars tillsammans med menigheten var på väg ut ur det pågående kyrkobygget, rusade plötsligt bonden Olof Anundsson från Nybyn frarn mot de båda prästema och överöste dem rned "förgiftiga skiäls- och smädheord". Där om berättade Olof Halsius ordagrant i sin anmälan till rätten:

"Thy först spåttade han åth oss några gånger och sade: Twij ware sådana Präster och Lärare som wij hafwa i wår församlingh som skrifwa sådana bref till öfwerheten emoth sina åhörare, så pläga inga swenska uthan Ryska Präster giöra. Utbrast han och samma gång af arghet och bittert modh emoth migh i synnerhet till sådane ordh: Drag och far du Herr Olof fort hädan uth ifrån församblingen och blif där du har warit förr och far strax till den som har kallat eller skickat bort effter digh du äst unger nog sökia digh rum och förse digh medh Lägenhet annorstädes, förty här i församblingen har du intet all beställa."

Olof Halsius tog vittnen på vad Anundsson hade sagt, vilken tycktes bli ännu mera uppretad av detta. På sommaren samma år. anmälde han Olof Halsius' fru inf6r rätta och beskyllde henne för att under bröllopsfestlighetema ha sökt få tag på klockaren eller dennes son, som tillsammans med Anundsson eller någon annan skulle gå och leta efter den borttappade guldringen. På detta skulle Anundsson ha svarat, att några "ovettingar" inte skulle gå med eld till kyrkan ". ..ty hon är eij nagon Badstuga att upbrännas".
Halsius bedyrade ". ..wedh Gudh och wår odödeliga siäl. ..", att varken han själv eller hans familj haft något med letandet efter någon ring att göra. Detta var en illvillig angivelse i syfte att skada oskyldiga människor. Fadern Johannes Halsius intygade för sin del allt det sonen anfört i sin besvärsskrift till rätten. Fyra nämndemän styrkte med sina vittnesmål prästen.


När rätten förehöll Anundsson allvaret i dennes angrepp på prästema i helgat rum och påminde honom om det svåra straff detta kunde medföra, begynte Anundsson be om nåd. Han menade att han varit drucken och inte menat så illa med vad han sagt.
Halsius var emellertid inte nöjd med detta, även om han menade att han för sin del inte krävde annat än någon näpst "androm till Exempel". Han ville ha klarlagt, varför Anundsson anmält honom och hans hustru för att ha indirekt vållat kyrkbranden.

Anundsson tillfrågades, varför han inte tidigare anmält sina misstankar om kyrkbranden. Han försvarade sig med att han inte velat göra detta forrän han blev hörd på ed.
Nu uppropades länsman som vittne. Han redogjorde för hur han fick befallning att utreda branden, och hur det började gå rykten man och man emellan, att klockarens son och prästens dräng skulle blivit tillsagda att leta igen den borttappade ringen. Olof Anundsson skulle enligt detta rykte ha avrått dem från att göra detta:
Vid förhör med Anundsson hade denne sagt att han inte alls blandat in vare sig Halsius eller dennes hustru i det hela, och att han tvärtom vid tiden för kyrkbranden inte alls varit osams med Halsius. Anundsson hade i gästabudsstugan hört talas om guldringen, och att de båda pojkarna skulle haft planer på att gå till kyrkan och leta efter den. Då skulle Anundsson ha avrått dem från att gå dit. Han hade själv gått och lagt sig. När pojkarna återvänt in senare, hade de varit frusna.

Dagen efter branden hade Anundsson forvånat frågat om kyrkbranden, och då hade Halsius' hustru svarat: "Tahla intet mehra der om det är nu Gudh bättre skiedt som skiedt ähr thet de hållit Protocoll omständeligen. "
Nu framlämnades ett intyg underskrivet av kyrkoherde Tuderus från Torneå, där han forsäkrade att hans hustru aldrig hade bett Halsius' hustru skicka klockaren eller dennes son med kyrkonycklarna, så att man skulle kunna leta efter guldringen. Tuderus f6r sin del holl Anundsson f6r menedare, ifaII denne fortfarande stod fast vid sina påståenden. Detsamma hävdade de inbjudna gästerna från Torneå. Den enda nyckeI man hört talas om var en liten stugnyckel, ". ..men hwad Olof Anundsson sagt och taalt hafwer må han sielf derföre på wederbörligt sätt till swars stånda och sig förklara".

Rättegången sIutade med att Anundsson framlämnade sitt återtagande av angivelsen mot Halsius' hustru:


"Emedan iagh undertecknat Lagligen angifwit och det medh min Eedh bekräftat hafwer, att H. Olof Halsius hustro nästa affton tillförene förr än kyrkian brann som hon wille medh H. Olof och Klåckaren gå Upp i kyrkian att sökia effter ringen eller annat slijkt som skulle wara bårt tappat så emedan detta är den 5 Martii blifwit Lagligen Ransakat och sedermera alldeles osanningh befunnit. Altså will iagh här medh Skriffteligen alla mina ordh dem iagh H. Kyrkoherdens huus om bemälte kyrkiobrandh och skada oskiäligen påfördt och till wäga kommit skriftteligen Ryggia och tillbaka kalla, så att ingen mehra skall här omtala eller H. Kyrkioherdens folck sådant påbörda, uthan allt skall wara af migh dödat den annat säger och denna saak annorlunda uthtyder än den i sanning befunnen är skola wederbörande hafwa macht sin ähra för all efftertahl att förswara

..."
Aktstycket är undertecknat av Anundsson samt två nämndemän. Han dömdes att betala 29 1/4 daler i vittneskostnader.


Det kan tyckas att detta återtagande borde ha avslutat hela historien, men så blev ingalunda fallet. Olof Anundsson gjorde en ny hänvändelse till rätten och förklarade att han av räddhåga för straff undertecknat sitt återtagande, och att han vidhöll sin ursprungliga angivelse och sin version av vad som hänt i gästabudsstugan, där han varnat de båda ynglingarna för att gå med eld till kyrkan för att leta efter guldringen. Han ville också vid detta tillfälle påminna om att klockarens son och prästens dräng en gång hörts beskylla varandra för att ha satt lös elden i kyrkan. Detta hade han hört av en änka, som i sin tur hört det av en annan änka.
De båda pojkarna förnekade bestämt att de, såsom kvinnorna påstått, varit osams i samband med att de varit druckna. Inte heller hade någon av dem någonsin blivit befalld att hämta någon nyckel för att sedan leta efter guldringen i kyrkan. Däremot hade Tuderus' fru tappat en mindre nyckel till ett skåp. Prästen hade då befallt drängen att åka till smeden i Svartbyn och be denne göra en nyckel till skåpet. Ringen hade man återfunnit i sänghalmen. Däremot, påstod de båda pojkarna ". ..Olof Anundsson, som då war wäll beskiänkter misshört och inbillat sigh dem skohla leta effter en Ringh i kyrkian. .."
Nu dömdes Anundsson till undergående av kyrkoplikt för att han ". ..förgrijpit sigh emot sin siälasörjare. .." men orsaken till kyrkbranden lämnade rätten åt ". ..tijdien att uppenbara".

0 Comments|1 View|View full article
Family stories:Brita Isaksdotter Björnström
Posted by: Pernilla on Dec 1 2012 14:09

Brita Isaksdotter Björnströms högkyrkliga släkt, Uppsalastudent och surströmming!

http://roadtriprelatives.blogspot.se/2012/08/65-brita-isaksdotter-bjornstroms.html:
Det första som slår en när det gäller Brita Isaksdotter Björnström (1765 Tornefors Pajala -1842 Jukkasjärvi) är namnet. Redan det låter tufft. Få se vad för historier hennes anor har att bjuda.

Britas man var Johan Hansson Kyrö kyrkvärd (1761-1834) i Jukkasjärvi. Tillsammans hade de minst 9 barn, bland andra dottern Metsuna. Johan var framgångsrik som nybyggare, så jag utgår från att även Brita var en hejare på att jobba. (Ett litet tillägg när jag betat mig igenom Britas anor, och det är att hon kom från en verkligt högkyrklig släkt fylld av proster, kaplaner och klockare, vilket kanske också bidragit till konflikten rörande Metsunas giftemål).

Britas föräldrar var Isak Jakobsson Björnström (1726-1779) och Brita Andersdotter Spett (1727-1814), och tillsammans hade de 9 barn verkar det.

Isak var född vid Kyrkbacken i Nedertorneå, och han var Arbetsfogde i Tornefors och sexman. (Sexman var en förtroendeman i socken som skulle se till att beslut följdes).

(Tornefors är lustigt nog ett ställe som inte poppar upp när jag googlar, mer än på holländska).

Isaks föräldrar hette Jakob Isaksson Björnström (1698 född i Kemi -1758) och Elisabet Kristiansdotter Antillia (1697-1744). Jakob var klockare i Nedertorneå och bosatt vid Kyrkobacken och sedan i Övre Raumo. Han var gift två gånger, först med Isaks mor och med henne fick han 7 barn, och sedan med en annan kvinna och med henne fick han en ny kull 12 år senare om tre barn. (Det första barnet fick det sagolika namnet Apollonia).

Jakob Isakssons föräldrar var Herr Isaacus Magni Björnström ( död 1717) och Anna Fant (1671-1709). Isaacus var Apologist, och kapellan (och dessa ord måste jag definitivt googla). Student i Uppsala 1686. Apologist i Uleåborg fram till 1703, kaplan i Kemi landsförsamling 1703-1717. Tillsammans hade Isaacus och Anna minst 5 barn. Efter Annas död gifte Isaacus om sig och fick ytterligare två barn.

Apologist verkar vara en lärare och kaplan är en sorts hjälppräst.

Isaacus föräldrar var Magnus Svensson Björnström (-1678) och Katarina Isaksdotter Limingia (Lithovia) (-1730). De fick tillsammans minst 4 barn.

Magnus Svensson Björnström var tullskrivare och rådman i Uleåborg. (Och nu får vi flytta tillbaka tidpunkten för släktens första byråkrat). Jag hittar inte mer just nu om Magnus anor, men hustruns anor är däremot kända.

Katarinas föräldrar hette Herr Isaacus Josephi Lithovius (Limingius) och mamman hette Margareta Johansdotter Londina (Salonia) (död 1660). Isaacus Josephi var Kyrkoherde i Limingo, och prost, och var bosatt 1648 i Limingo socken.

Isaacus Josephis föräldrar var Herr Josephus Henrici Lithovius och Anna Larsdotter Siniluoto (död 1650). Även Josephus Henrici var kyrkoherde i Limingo socken (bosatt mellan 1615-1648 i Limingo socken). Hans far hette Herr Henricius Laurentii Lithovius och även han var kyrkoherde i Limingo, och pastor och prost. (han var bland annat gift med Katarina Östensdotter Sursill, men det är oklart om hon var mamma till just Josephus Henrici.) Limingo ligger inte så långt från Uleåborg.

Henricius Laurentiis far kallades Lars "i Littoinen" och han var bonde i Littoinen St.Karins sn. Och denna socken ligger i Finlands sydvästligaste hörn nära kusten och Åland.
0 Comments|%1 Views|View full article
Visits
0004695
 
Loading...
Loading...